Känd från TV.

Jag har tillbringat kvällen med att överanalysera dagens tv-framträdande. Varför ska det vara så svårt att se sig själv i tv? Det är rent plågsamt. Det är inte speciellt svårt att stå framför kameran, men att se skiten, det är värre än att läsa kultursidorna. Jag spelade givetvis in eländet, men jag var tvungen att stänga av ljudet och gå ut i köket. Från köket så sneglade jag mot tv-skärmen och så tittade jag bort när jag såg mig själv. Varför hade jag inte rakat mig i morse? Därför att du inte visste att TV4 skulle ringa mitt på dan. Varför hade jag de byxorna och den tröjan. Därför att alla snygga ligger i tvätten. Varför rynkar jag pannan.....varför står jag och gungar....varför....varför...varför.

Ringde upp en kvinnlig kollega och frågade hur hon hade uppfattat det. Hon sa att det var jättebra och att jag inte behövde skämmas. Jag hade varit så duktig. Några minuter senare ringer en manlig kollega upp och hånskrattar. Han undrade om jag varit pissnödig, varför jag stod och hoppade, varför jag log när jag sa nått allvarligt och om jag överhuvudtaget skulle våga gå till jobbet imorgon. Tack det var precis vad jag behövde.

Efter någon timme när jag vant mig vid hur jag såg ut kunde jag sätta på ljudet. Ytterligare ett par oönskade sensationer av illamående slog emot mig. Min dialekt måste var bland de fulaste dialekterna i landet. Hur kan jag ha bott i Stockholm i över tio år utan att ha blivit av med den?

Nåväl, jag har nu förlikat mig med mitt öde och är tämligen nöjd.