The smärta dagbok

Att skratta är värst. När T skrattar åt mig så börjar jag också skratta och sedan kan ingen av oss sluta och vi skrattar hysteriskt. När jag skrattar så är det som om någon hugger en slö morakniv gång på gång i svanken på mig. Till slut går skrattet över i gråt. Tårarna kommer från både det hysteriska skrattet och från den hysteriska smärtan. En väldigt märklig känsla. Två ytterligheter som ju faktiskt ändå ligger nära varandra, skratt och gråt.

Bussresan till kiropraktorn var lite läskig. Man vill ju inte falla ihop till en liten hjälplös gråtande pöl mitt bland folk. Busschaffören var självfallet den stressade typen. Hårda inbromsningar och skarpa svängar. Eftersom jag inte kunde sitta höll jag mig krampaktigt i ledstången vid barnvagnarna. T såg orolig ut. Hon fruktade nog också att jag skulle falla ihop till en liten hjälplös gråtande pöl.

Kiropraktorn skulle ha grabbkväll. Egenligen jobbade han inte på helgerna, men grabbarna skulle förfesta på hans mottagning innan de skulle ut på stan. Så han kunde ta emot mig innan grabarna kom. Han förklarade sedan att mitt tillstånd inte var ovanligt när man var över 40 och att åldern då började ta ut sin rätt. Jag förklarade att jag bara var 35 och den annars så pratglade kiropraktorn hade inget bra svar på det.

- Nu kommer det att låta lite. Det är vakuum som försvinner, inte ben som bryts.
- Ok.- Säg till när det börjar göra ont!
- Ok.....nuuuUU!
- KNAK!
- Bra jobbat gossen! Så ja gubben!.... Då kör vi igen.

Kiropraktorn bjöd på whisky efteråt. Det värmer bra och är muskelavslappnande förklarade han och värme och muskelavslappning var precis vad jag behövde.Nu kan jag skratta utan att börja gråta, men det kommer att ta några veckor innan jag kan spela innebandy igen.