söndag, augusti 28, 2005

Och sedan dör man.

Igår kväll kom vi tillbaka till Sverige. Vi var tvugna att åka tillbaka eftersom både jag och T börjar jobba nästa veckan. T´s mamma ligger dock fortfarande på intensiven och hennes tillstånd är fortfarande livshotande. T´s mamma, Maria, har legat fastspänd i en säng i 3 veckor nu. De har spänt fast henne för att hon inte ska dra ur de slangar som går in i kroppen på henne överallt. Jag gillar inte att se någon som ligger fastspänd. Det är på något sätt inte mänskligt. Hennes armar och händer har svullnat upp och det märks att hon vill komma loss. Eftersom hon bara kan ligga still på rygg så har hon naturligtvis också fått ett liggsår på ryggen.

Det hela började med vad som verkade vara en vanlig feber för 1 månad sedan. Det blev värre och Maria fick väldigt svårt att andas. När de åkte in till sjukhuset konstaterade de att hennes ena lunga hade kolapsat och att det var vatten i lungan. Först förstod de inte varför lungan hade kolapsat, men sedan upptäckte de att att Marias magsäck läckte. Marias magsäck satt precis bredvid lungan efter en canceroperation för fem år sedan. Man fick då operera bort större delen av magsäcken och matstrupen. Det lilla som var kvar hamnade högt upp över lungorna. De sa då att de flesta som genomgår en liknande operation dör inom fem år, men senast vid ett läkarbesök för 2 månader sedan hade Marias läkare sagt att allt såg jättebra ut. Nu hade man alltså upptäckt att det fanns ett hål i magsäcken och att det läckte ut. Det gjorde att Maria blev förgiftad innifrån och som en följd av detta kolapsade ena lungan. Läkarna tvingades nu operera bort det som var kvar av magen. Maria får mat via sond och hon andas med en lungmaskin. Hon är vid medvetande, men kan inte prata eller skriva. T har varit hos Maria 1-2 gånger per dag, men som anhörig är det inte mycket man kan göra. Det är upp till läkarna och den sjuke.

Själv gillar jag inte Ungerska sjukhus, även om jag tror att läkarna är välutbildade och duktiga. Det är mycket mer slitet och skitigt jämfört med ett svenskt sjukhus. Det finns inga väntrum, utan man sitter på en bänk i en korridor och ser rakt in i de överfulla salarna där halvnakna människor ligger och lider. Till intensivavdelningen är det åtminstone stängda dörrar och man måste ta på skoskydd. Toaletterna var också en upplevelse. Man inbillar ju sig att de på ett sjukhus ska vara av något bättre kvalitet än de på den lokala puben, men icke. Dörrarna gick till att börja med inte att låsa, sedan var det ju inte oväntat att det inte fanns något toalettpapper. Jag jagade runt i 20 minuter innan jag hittade ett par pappersservetter. Efter att ha avslutat mitt besök, nervöst stirrande på den olåsta dörren, så upptäckte jag att handfaten inte hade rinnande vatten. Man hade helt sonika plockat bort kranarna. Att det inte fanns någon tvål behöver jag väl inte ens nämna. Jag hoppas verkligen att läkarna och sjuksköterskorna åtminstone har tillgång till tvål och rinnande vatten, men efter 2 veckor började jag tvivla. T berättade nämligen att vi var tvungna att köpa tvål och schampo till Maria. Varför, frågade jag. Jo, sjuksköterskorna skulle tvätta henne. Vi fick alltså köpa tvål och schampo för att man skulle kunna tvätta en patient inne på ett sjukhus. T höjde inte ens på ögonbrynen. Kanske hade vi inte mutat rätt sjuksköterska. I Ungern så förväntar sig läkare och sjuksköterskor att få "tacksamhetspengar" från de sjuka eller deras anhöriga. Detta är förbjudet och på vissa sjukhus har man satt upp skyltar om att man inte ska ge några pengar. Dessa mutor ges dock fortfarande regelmässigt. T gillar inte detta system och vet inte riktigt hur man ska göra. Hon sa därför till sin Mormor att ge en sköterksa 1000 forint, men sköterskan ville inte ta emot pengarna. Därefter försökte vi inte något mer. Kanske var det för lite pengar eller så var det en sköterska som följde reglerna. Jag hoppas verkligen att detta system försvinner och att de får bättre betalt istället.

Inga kommentarer: